Vad hände med ideologin?
Uppdaterat: 13 jan.
Förra veckan släppte Google sin årliga sammanställning över vad svenskarna googlat på under 2022. Sökjätten har delat upp sin statistik i olika underkategorier, bland annat kan man konstatera att hockeylegendaren (och den ALS-drabbade) Börje Salming och Drottning Elizabeth, som båda gick bort under årets senare hälft, varit bland de mest eftersökta på webben. Kriget i Ukraina och Nato, tillsammans med det höga elpriset är andra ämnen som genererat många sökningar.
En mer, åtminstone för mig, överraskande fråga har varit "Vad ska man rösta på?". Den hamnar på topp 5-listan i sin kategori. Det gäller alltså inte "Var kan jag rösta" eller "Hur ser parti X:s valmanifest ut?". Det är en direkt fråga, där man ber sökmotorn om råd kring vilket parti man ska lägga sin röst på. Det känns både skrämmande och lite deprimerande. Har vi blivit så handfallna? Bryr vi oss inte mer än att man sätter sitt hopp till Google? Eller har det blivit så svårt att hålla isär partiernas åsikter från varandra?
Ofta beskyller vi politikerna för att vara otydliga eller vända kappan efter vinden och därmed faktiskt göra det ganska så svårt för oss att välja. Men kanske ligger problemet i själva verket hos delar av väljarkåren? Provocerande fråga, kan man kanske tänka, men det är ändå en relevant frågeställning.
I dagsläget pratas det en hel del om klass, bland annat i boken Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet (Suhonen, et al.). Där menar författarna att många väljare som tidigare röstat rött inte längre gör det, för att det skett en förändring i det svenska klassamhället. Att allt fler går från att ha tillhört arbetarklassen till att se sig själva som medelklass och därmed inte ser det lika självklart att rösta på (i detta fall) Socialdemokraterna. Författarna menar då, väldigt förenklat, att detta är en bidragande orsak till det väljartapp som vänstersidan råkat ut för under en längre tid.
Så kan det säkert vara, jag är dock lite bekymrad över att man väljer att titta mer på klass än på människors ideologiska värderingar. Jag tror nämligen ideologi är minst lika viktigt. Jag tror också det är farligt att begränsa sig till en infallsvinkel där vänsterpolitik "enbart" ska drivas av låg- och medelinkomsttagare. I samma bok kan man nämligen läsa att en grupp människor som alltmer sympatiserar med klassisk vänsterpolitik (och därmed går mot strömmen) är högutbildade. Det tolkar jag som att dessa människor har en ideologisk övertygelse om att vänsterpolitik som gynnar och lyfter ett samhälle är att föredra, framför politik som premierar starka individer på bekostnad av en likvärdig trygghet för alla. Det ideologiska tänkandet verkar man alltså ta med sig, oavsett om man gör en klassresa eller inte.
Då och då hör man talas om väljare som bestämmer sig först i kön till vallokalen, eller om stora väljargrupper som ångrar sitt val ett par veckor efter valet. I förrgår rapporterade Aftonbladet att drygt 1,2 miljoner väljare ändrat uppfattning om den nytillträdda regeringen och dess arbete. Från ett positivt till negativt omdöme. Bara sådär. Det får mig att fundera på hur man resonerar när man röstar? Röstar man på enskilda politiker, för plakatpolitik och sakfrågor eller på grund av missnöje?
Eller kan det i själva verket vara så att den breda mitten saknar ideologisk övertygelse? Jag är tämligen övertygad om att den som röstar av ideologisk övertygelse tänker mer långsiktigt och därmed inte svänger enligt ovanstående exempel. Har du hört talas om en vänsterpartist som bytt spår och röstat på Reinfeldt? Eller för den delen: en moderat som frivilligt övervägt att rösta på Göran Persson?
Jag brukar tänka att valen sällan handlar om enskilda frågor, utan om helheten. Hur vill vi egentligen att samhället ska utvecklas, vilken riktning vill vi röra oss mot? Både Socialdemokrater och Sverigedemokrater skriver under på att vi ska ha högre pensioner. Absolut. Inga problem. Då är det ju lätt att, som väljare, falla i fällan och bara fokusera på själva sakfrågan:
Höjd garantipension med 400 kronor per månad
eller
Höjd garantipension med 300 kronor + höjt bostadstillägg med 300 kronor
Om man saknar ideologisk övertygelse bryr man sig kanske mest om slutsumman i detta exempel. Vilket alternativ gynnar egentligen mig själv mest? Men frågan är ju också: hur ska dessa höjningar egentligen bekostas? Om en ersättning höjs, innebär det oftast att en annan sänks, eller att något annat i samhället försämras. Förvånansvärt ofta hamnar debatten kring vilka som vill höja eller sänka, dra in eller bygga ut, men det är sällan man talar om hur stor skillnaden faktiskt blir för den enskilde. I stället försöker man bygga opinion genom att hota med "massiva" skattehöjningar eller locka med "riktigt stora" skattesänkningar. I slutändan rör det sig sällan om förändringar på mer än 50-150 kronor per månad. I de flesta fall gör det varken till eller från för den enskilde, men på samhällsnivå kan en skattesänkning av detta slag göra att tusentals undersköterskor "försvinner" från våra äldreboenden eller landets akutmottagningar.
I och med att såväl den gamla som den nya regeringen varit eller blivit beroende av olika stödpartier har kompromisser blivit ett naturligt inslag i den svenska politiken. Detta innebär att alla partier tvingas acceptera nederlag i form av skrotade eller omarbetade vallöften.
När partier tvingas till kompromisser tvingas de oftast att välja mellan att prioritera sina kärnväljare, eller den skara väljare som man nyss lockat över till sig. Och när man tvingas välja så är i alla fall min känsla att man tenderar att prioritera sina kärnväljare, eftersom man alltsom oftast delar samma ideologi. Vänstersidan tycker det är värt att ha högre skatter för att kunna prioritera den allmänna välfärden. Högersidan tenderar att prioritera skattesänkningar och låta den fria marknaden tillgodose våra behov.
Man kan ju då fråga sig hur detta påverkar väljare som korsat den traditionella blockgränsen. Ett bra exempel är ju den stora skala S-väljare (främst låg- och medelinkomsttagare) som vid de senaste valen bytt sida och nu röstat på högersidan. Tänker man sig då verkligen att en moderat statsminister ska prioritera låg- och medelinkomsttagare, på bekostnad av sina kärnväljare - höginkomsttagarna? Eller har man bara fokuserat på sakfrågor, som sänkta kostnader för el och drivmedel? Löften som delvis redan brutits och nu tycks vara väldigt svåra att genomföra. Betydligt lättare har det varit att införa förbättringar till alla som har en månadsinkomst på 60 000 kronor eller mer. Dessa förändringar finns redan på plats.
Kanske har vi haft det alltför bra, alltför länge i Sverige? Kanske har vi tagit vårt välfungerande samhälle för givet, på så vis att många inte brytt sig om politiken tillräckligt mycket. När det sedan börjar knaka i fogarna faller man för frestelsen till "quick fixes" utan att egentligen ha full koll på vad man egentligen röstar på.