Furuvik
Uppdaterat: 14 jan.
Jag känner mig splittrad, förundrad och arg. Men framför allt ledsen. De flesta har säkert hört talas om den dramatiska händelsen som ägde rum på Furuviksparken för ett par veckor sedan, där ett flertal schimpanser först rymde och sedan sköts till döds av personalen. Ett stort antal människor är nu mycket upprörda och vill på olika sätt bestraffa parken. En del vill få till ett djurförbud, andra vill att de ansvariga cheferna ska sparkas och vissa vill att parken ska stängas helt och hållet.
Som ung besökte jag ofta Furuviksparken. Min pappa tyckte att det var ett lämpligt utflyktsmål de gånger vi träffades. Där fanns ju allt. Djur, karuseller, glass och arkadspel. Jag har därför en speciell relation till parken, likt många andra som bor i Gästrikland eller norra Uppland. De flesta minnen är positiva, ja - bortsett från sommaren då parken utrustades med Pepsi-automater och besökarna kunde åtnjuta ett nästintill obegränsat flöde av sockervatten. Tilltaget uppskattades av alla. Även av getingarna, tyvärr.
Bland de positiva minnena återfinns i stället ett flertal konserter, otaliga timmar i spelhallen (arkadhuset) och luncherna ute vid Furuskär. Det måste också medges att det var en häftig (och lite konstig) upplevelse att som 12-åring få se en livs levande känguru hoppa runt i skogen.
Dessa minnen har dock fått sig en rejäl törn och jag har som vuxen fått allt svårare att försvara ett besök vid parken. Precis som många andra har jag intalat mig att alla svenska djurparker bidrar till att skydda utrotningshotade arter och utbilda människor. Samtidigt är det svårt att inte tycka synd om djuren som får tillbringa sina liv bakom ett glas eller en inhängnad. Till allmän beskådan. Dag ut och dag in. Så här i efterhand var det mer tragiskt än spännande att se en känguru försöka gömma sig bakom en svensk tall. Redan då kändes det att något inte stod riktigt rätt till.
Schimpansen Santino blev världsberömd efter att det framkommit att han börjat samla på sig stenar, som han placerat ut på strategiska platser runtom i hägnet. Dessa stenar använde han sedan som vapen för att kasta på besökarna som samlats för att titta på honom och de andra schimpanserna. Redan där borde man kanske frågat sig varför han gjorde så? Det är ju ganska självklart när man tänker på det, eller? Om inte annat borde vi själva fråga oss om det är ett värdigt sett att behandla djuren på? Skulle vi själva acceptera detta?
Ett vanligt motargument är att vi är människor och djur är djur. Tydligen så har vi gjort oss förtjänta av rätten till att bestämma över andra varelsers liv och död. Människan gör mycket bra saker, det finns individer och organisationer som verkligen gör skillnad till det bättre. Men som "ras" är det väl tveksamt hur bra vi egentligen lyckats hantera vår roll som planetära regenter. Om vi nu är så pass överlägsna och intelligenta varelser, borde vi väl rimligtvis ha vett att behandla vår enda planet och alla dess invånare på ett bättre vis. Eller?
I mitten av december utspelade sig som sagt en tragedi på djur- och nöjesparken i Furuvik, där ett antal schimpanser lyckades rymma och ta sig ut från sina burar. En stor del av händelseförloppet är fortfarande oklart, men mycket tyder på att personalen som hade ansvar för djuren drabbades av panik och man beslutade att djuren skulle skjutas. Detta resulterade i att alla rymlingar sköts och enbart tre av totalt sju schimpanser överlevde.
Man motiverade först beslutet med att man inte hade tillräckligt med bedövningsmedel. Sedan kom flera olika förklaringar till varför djuren inte kunde bedövas. Slutligen kommunicerades det att anledningen var att djuren i sig är så pass farliga att man inte kunde riskera att någon människa skadades. Många personer har haft svårt att acceptera dessa förklaringar, framför allt med tanke på att parken redan var tom och att djuren aldrig lämnade närområdet. Det var dessutom mycket kallt (-16 grader) den aktuella dagen och många anser att man borde gett djuren lite tid att återvända frivilligt, eller kanske locka dem med mat.
Oavsett vad som hänt så står det klart att parken misslyckats i sin hantering. Det verkar också tveksamt huruvida man hade rätt kompetens i parken, om man måste kalla in personal från en annan djurpark i södra Sverige. Flera myndigheter utreder just nu vad som skett och det lär förhoppningsvis visa sig vad som faktiskt skett och var felen begåtts.
För egen del kan jag bara konstatera att jag tycker fruktansvärt synd om djuren, samt personalen som uppenbarligen inte haft rätt utbildning eller resurser att hantera kaoset som slutade i en massaker. Det går inte att beskriva det på något annat vis.
Förhoppningsvis kommer utredningarna påvisa vem eller vilka som bär ansvaret, men gissningsvis har fokuset flyttats alltmer från att vara en djurpark, till att bli en nöjespark. Med allt dyrare attraktioner och påkostade konsertkvällar. Det är nästan så man kan misstänka att djuren hamnat lite ur fokus.
Hur ser framtiden ut då? Det har slagit mig som äldre att det inte nödvändigtvis är djuren eller karusellerna som lockade mig till parken. Jag tyckte om platsen, som var som en liten oas, strax utanför Gävle. Framför allt gillade jag att ta den branta promenaden upp till Hemliga fortet. Visst, det är häftigt att befinna sig under marken och se hur soldaterna hade det på den tiden fortet var i bruk. Men framför allt brukade jag uppskatta utkiksplatsen, längst ut på ön. Det kändes nästan som om man kunde se hela vägen till Finland. Eller åtminstone till Skutskär.
Hade jag själv fått bestämma, hade jag gärna sett att Parks & resorts säljer Furuviksparken till en köpare som faktiskt sätter liv och natur framför karuseller och vinstutdelningar. Till någon som har erfarenhet av naturvård, snarare än en bakgrund som cirkusdirektör. Lämpligast vore naturligtvis om man sålde parken till Gävle kommun, som kunde stänga ner parken och göra om den till ett naturområde. På så vis kunde alla människor i regionen få glädje av en fin parkmiljö, utan att vi profiterar på djurens liv (och död).
Vinsten från försäljningen skulle Parks & resorts sedan (givetvis) skänka till räddningsorganisationer som hjälper schimpanser på plats i deras naturliga miljö. Då skulle man i alla fall kunna hävda att man lärt sig av misstagen, att man i framtiden enbart ska ägna sig åt karuseller och sockervadd, samt att på riktigt bidra till att detta aldrig kan hända igen.